DEPP x 1000
DATUM: 2013-10-05 TID: 15:45:02
KATEGORI: Tankar...
Detta är min vardag
DATUM: 2013-08-09 TID: 01:37:25
KATEGORI: Hypotyreos
Jag mår illa. Är yr, seg, ont i kroppen. Huvudet har en molande värk. Febrig och känner mig allmänt sänkt och nere. Men det är så här jag har det. Dag ut och dag in. Vissa dagar är det bättre, andra sämre. Jag vet inte om det mesta är psykiskt eller om det är fysiskt också. Hur ska man veta? Hur känns skillnaderna? Det jag i alla fall vet är att jag inte orkar ha det så här. Men jag orkar inte heller bråka mig till mer hjälp. För det verkar inte som att det finns någon hjälp för mig att få.
Samtidigt som mina sköldkörtelprover visar på ”normala” värden så mår jag inte bättre, trots Levaxin. Jag har kvar alla symtom. Den där enorma tröttheten som finns med mig hela tiden. Den är nästan värst. För oavsett hur mycket/lite jag sover, hur jag äter och sköter mina rutiner, så är jag ändå lika trött. Ibland tröttare, ibland bara trött. Jag är som ett väldigt litet barn som behöver sova mycket för att orka fungera normalt. Eller kanske mer som en äldre människa, runt 80 år. Svettningar och vallningar som vore i klimakteriet.
Min kondition är usel trots att jag är aktiv med hästar dagligen. Jag har ont i kroppen när jag går och jag vrickar ofta fötterna. Även på plan mark. Om jag har gjort ett extra tungt arbete ena dagen (kroppsligt alltså) så kan jag bli sängliggandes flera dagar efteråt. Men trots dessa ”krämpor” är ändå tröttheten och sjukdomskänslan det värsta. Att aldrig veta hur jag kommer må. Att vara så trött att jag inte orkar hålla mina ögon öppna. Jag har ingen orka att göra saker. Och allt som ska göras måste planeras ut efter hur jag mår.
I skrivande stund mår jag inte ett dugg bra. Jag har (förutom ångest och lätt hjärtklappning pga nervositet) feber, yrsel och illamående samtidigt som jag fryser och svettas om vart annat. Det är ingen förkylning eller influensa. Så här är mitt liv. Det är så här jag mår.
Vad får jag för hjälp av vården? Absolut ingenting.
Mina prover står ju på normalt och eftersom det är normalt så bör jag också vara frisk (eller må bra). Men nej, det är inte som det ska. Jag känner att det är något som är fel. Jag tror helt klart att jag behöver ändra dos på Levaxinet, men hur ska jag säga det till läkaren? Jag har inte ens en bestämd läkare utan får den som är ledig.. Vissa är bättre än andra.
Men det är nog inte bara min sjukdom Hypotyreos som gör mig dålig. Det är allt runt omkring också. Jag har sökt hjälp så oerhört många gånger hos psykiatrin utan någon framgång. I början när jag skrevs in på öppenpsyk så fick jag prata med en underbar psykolog. Tyvärr fick jag inte ha henne kvar. Jag fick också en underbar läkare på psyk som jag kunde prata om allt med. Av henne fick jag styrka att våga prova saker jag idag är så stolt över. Ett stort tack till henne (Janet) för den korta tid jag fick vara hennes patient (heter det så?).
Jag fick en remiss till NPF-portalen (neuropsykiatriskt funktionshinder så som ADD, ADHD, ASPERGER, AUTISM och TOURETTES. Ibland även OCD) och har stått i kö där i snart 2 år. Och fick meddelat för inte så längesen att jag har ytterligare minst ett år innan det är min tur att få göra en utredning. Jag känner så igen mig i alla kriterier som hör till ADD. Det har även varit på tal om det när jag var liten också, men ingenting hände.
All väntan, att hela tiden skickas runt från hjälp till hjälp utan någon vidare hjälp, det är tufft. Det tar enormt mycket på mina krafter. Jag har provat så många olika saker men ingenting har varit något för mig. Antagligen just för att jag inte har ork att kämpa. Jag blir så trött. Varför ser ingen mig? Jag skriker och skriker efter hjälp. Efter att må bra. Men det är varken någon som ser eller hör mig.
Självklart stöttar min familj mig, och det är jag oerhört tacksam över.
Men bortsett från dom så får jag ingen hjälp. Inte den hjälp jag behöver.
Samtidigt som mina sköldkörtelprover visar på ”normala” värden så mår jag inte bättre, trots Levaxin. Jag har kvar alla symtom. Den där enorma tröttheten som finns med mig hela tiden. Den är nästan värst. För oavsett hur mycket/lite jag sover, hur jag äter och sköter mina rutiner, så är jag ändå lika trött. Ibland tröttare, ibland bara trött. Jag är som ett väldigt litet barn som behöver sova mycket för att orka fungera normalt. Eller kanske mer som en äldre människa, runt 80 år. Svettningar och vallningar som vore i klimakteriet.
Min kondition är usel trots att jag är aktiv med hästar dagligen. Jag har ont i kroppen när jag går och jag vrickar ofta fötterna. Även på plan mark. Om jag har gjort ett extra tungt arbete ena dagen (kroppsligt alltså) så kan jag bli sängliggandes flera dagar efteråt. Men trots dessa ”krämpor” är ändå tröttheten och sjukdomskänslan det värsta. Att aldrig veta hur jag kommer må. Att vara så trött att jag inte orkar hålla mina ögon öppna. Jag har ingen orka att göra saker. Och allt som ska göras måste planeras ut efter hur jag mår.
I skrivande stund mår jag inte ett dugg bra. Jag har (förutom ångest och lätt hjärtklappning pga nervositet) feber, yrsel och illamående samtidigt som jag fryser och svettas om vart annat. Det är ingen förkylning eller influensa. Så här är mitt liv. Det är så här jag mår.
Vad får jag för hjälp av vården? Absolut ingenting.
Mina prover står ju på normalt och eftersom det är normalt så bör jag också vara frisk (eller må bra). Men nej, det är inte som det ska. Jag känner att det är något som är fel. Jag tror helt klart att jag behöver ändra dos på Levaxinet, men hur ska jag säga det till läkaren? Jag har inte ens en bestämd läkare utan får den som är ledig.. Vissa är bättre än andra.
Men det är nog inte bara min sjukdom Hypotyreos som gör mig dålig. Det är allt runt omkring också. Jag har sökt hjälp så oerhört många gånger hos psykiatrin utan någon framgång. I början när jag skrevs in på öppenpsyk så fick jag prata med en underbar psykolog. Tyvärr fick jag inte ha henne kvar. Jag fick också en underbar läkare på psyk som jag kunde prata om allt med. Av henne fick jag styrka att våga prova saker jag idag är så stolt över. Ett stort tack till henne (Janet) för den korta tid jag fick vara hennes patient (heter det så?).
Jag fick en remiss till NPF-portalen (neuropsykiatriskt funktionshinder så som ADD, ADHD, ASPERGER, AUTISM och TOURETTES. Ibland även OCD) och har stått i kö där i snart 2 år. Och fick meddelat för inte så längesen att jag har ytterligare minst ett år innan det är min tur att få göra en utredning. Jag känner så igen mig i alla kriterier som hör till ADD. Det har även varit på tal om det när jag var liten också, men ingenting hände.
All väntan, att hela tiden skickas runt från hjälp till hjälp utan någon vidare hjälp, det är tufft. Det tar enormt mycket på mina krafter. Jag har provat så många olika saker men ingenting har varit något för mig. Antagligen just för att jag inte har ork att kämpa. Jag blir så trött. Varför ser ingen mig? Jag skriker och skriker efter hjälp. Efter att må bra. Men det är varken någon som ser eller hör mig.
Självklart stöttar min familj mig, och det är jag oerhört tacksam över.
Men bortsett från dom så får jag ingen hjälp. Inte den hjälp jag behöver.
Depp som fan
DATUM: 2013-08-06 TID: 01:36:21
KATEGORI: Tankar...
Rädd och orolig
DATUM: 2013-08-01 TID: 21:27:00
KATEGORI: Tankar...
Jag fattar ingenting!
DATUM: 2013-08-01 TID: 00:22:20
KATEGORI: Tankar...
Jag är så jävla dålig. Det funkar inte att plugga. Har suttit hur mkt som helst och läst på men jag får inte in det i mitt huvud ändå. Till och från undrar jag om det verkligen är rätt utbildning för mig samtidigt som jag vill jobba som undersköterska. Men hur ska jag klara av det när jag vet att jag inte ens kommer att klara av praktiken. Hur ska jag göra för att inte få panik varje gång? Hur ska jag komma iväg?
Tankarna är många och jag är så rädd. Jag vet inte vad jag vill göra eller hur jag ska lyckas klara av att göra det. Helt ärligt - psykiatrin är rätt intressant men ju mer och mer jag läser, desto mer och mer inser jag att jag inte kommer förstå något i slutändan. För det är alldeles för komplicerat. Och jag känner mig så himla dum som känner så här. Jag vet att jag är ett hopplöst fall som kanske inte borde leva. Jag är väl mest en börda för samhället och jag tycker grymt synd om folk i min närhet. Åh vad folk måste bli less på mig. Ändå vill jag ju inte göra fel. Jag vill också passa in, ha en bra utbildning och jobba och tjäna pengar. Men hur ska man lyckas?
Självklart får man kämpa lite för det man vill - så är det ju med allt. Men just nu känns det som att allt står stilla. Jag kämpar och kämpar, läser och läser, men det är som att jag bara står och kampar mot mig själv. Ena hjärnhalvan vill medans den andra inte vill. Samtidigt så vill ju båda halvorna lyckas och klara allt. Men det är ändå något som inte fattar. Jag kanske behöver sova och smälta allt. Får se hur det går på provet på fredag. Jag får helt enkelt göra mitt bästa och lyckas jag inte så får jag ta det då.
