Detta är min vardag
Samtidigt som mina sköldkörtelprover visar på ”normala” värden så mår jag inte bättre, trots Levaxin. Jag har kvar alla symtom. Den där enorma tröttheten som finns med mig hela tiden. Den är nästan värst. För oavsett hur mycket/lite jag sover, hur jag äter och sköter mina rutiner, så är jag ändå lika trött. Ibland tröttare, ibland bara trött. Jag är som ett väldigt litet barn som behöver sova mycket för att orka fungera normalt. Eller kanske mer som en äldre människa, runt 80 år. Svettningar och vallningar som vore i klimakteriet.
Min kondition är usel trots att jag är aktiv med hästar dagligen. Jag har ont i kroppen när jag går och jag vrickar ofta fötterna. Även på plan mark. Om jag har gjort ett extra tungt arbete ena dagen (kroppsligt alltså) så kan jag bli sängliggandes flera dagar efteråt. Men trots dessa ”krämpor” är ändå tröttheten och sjukdomskänslan det värsta. Att aldrig veta hur jag kommer må. Att vara så trött att jag inte orkar hålla mina ögon öppna. Jag har ingen orka att göra saker. Och allt som ska göras måste planeras ut efter hur jag mår.
I skrivande stund mår jag inte ett dugg bra. Jag har (förutom ångest och lätt hjärtklappning pga nervositet) feber, yrsel och illamående samtidigt som jag fryser och svettas om vart annat. Det är ingen förkylning eller influensa. Så här är mitt liv. Det är så här jag mår.
Vad får jag för hjälp av vården? Absolut ingenting.
Mina prover står ju på normalt och eftersom det är normalt så bör jag också vara frisk (eller må bra). Men nej, det är inte som det ska. Jag känner att det är något som är fel. Jag tror helt klart att jag behöver ändra dos på Levaxinet, men hur ska jag säga det till läkaren? Jag har inte ens en bestämd läkare utan får den som är ledig.. Vissa är bättre än andra.
Men det är nog inte bara min sjukdom Hypotyreos som gör mig dålig. Det är allt runt omkring också. Jag har sökt hjälp så oerhört många gånger hos psykiatrin utan någon framgång. I början när jag skrevs in på öppenpsyk så fick jag prata med en underbar psykolog. Tyvärr fick jag inte ha henne kvar. Jag fick också en underbar läkare på psyk som jag kunde prata om allt med. Av henne fick jag styrka att våga prova saker jag idag är så stolt över. Ett stort tack till henne (Janet) för den korta tid jag fick vara hennes patient (heter det så?).
Jag fick en remiss till NPF-portalen (neuropsykiatriskt funktionshinder så som ADD, ADHD, ASPERGER, AUTISM och TOURETTES. Ibland även OCD) och har stått i kö där i snart 2 år. Och fick meddelat för inte så längesen att jag har ytterligare minst ett år innan det är min tur att få göra en utredning. Jag känner så igen mig i alla kriterier som hör till ADD. Det har även varit på tal om det när jag var liten också, men ingenting hände.
All väntan, att hela tiden skickas runt från hjälp till hjälp utan någon vidare hjälp, det är tufft. Det tar enormt mycket på mina krafter. Jag har provat så många olika saker men ingenting har varit något för mig. Antagligen just för att jag inte har ork att kämpa. Jag blir så trött. Varför ser ingen mig? Jag skriker och skriker efter hjälp. Efter att må bra. Men det är varken någon som ser eller hör mig.
Självklart stöttar min familj mig, och det är jag oerhört tacksam över.
Men bortsett från dom så får jag ingen hjälp. Inte den hjälp jag behöver.
Jo, det är bara bra :)
nej men gumman! :O det där låter inge bra du! :(
Hoppas verkligen det blir bättre snart!
Men varför är det så lång väntan/kö på att göra en utredning på NPF-portalen?! ;o Borde väl få hjälp så fort som mööjligt, så många kan det väl inte vara som gör utredningar så du prioriteras bort eller hur man ska säga.
När jag läser detta mår jag själv väldigt dåligt. Ingen ska behöva må så som du gör och leva i ovisshet. Jag önskar dig det bästa och hoppas att allting löser sig och att du så snart som möjligt mår bra!
Känner igen din beskrivning av sjukvård. De är rätt slöa med att göra något. Om alla prover visar normalt tycker de man ska må bra. Och människor kan inte ge all hjälp man behöver. Det är väl våra begränsningar. Förut blev jag besviken på människor men nu vet jag att jag inte kan fråga efter mer av dem.
Jesus ser din smärta och han känner vad du känner, och han kan ge dig glädje och kraft. Prova sök honom, prata till honom. Han kan ge dig all hjälp du behöver. Vi med människokunskap kan ej föreställa oss vad han kan göra och hur han kan ändra våra liv, men vi får tro på honom.
Jag hoppas verkligen du får ut något av detta jag skriver. Kram!
Jag känner igen mig i texten. Jag har också denna trötthet hela tiden! Men jag har ADD, precis som du. Det kan vara en anledning till tröttheten!
